misery loves company...

jag vet inte vad det är men det är någonting inuti mig som börjar säga ifrån. jag tror inte det är att jag har växt upp eller mognat men däremot har jag nog börjat inse. livet är för jävla kort för att hålla på på det här viset. jag försöker att inte hålla på som så många gör men självklart faller man ju dit ibland. det gör vi alla. ingen är perfekt. men jag känner bara att man måste börja acceptera människor för vad de är. man ska inte utstå skit som man inte förtjänar, det är absolut inte det jag menar. men har man något man vill säga kan man väl ändå säga det rakt ut till den personen man vill säga det om. livet är för kort för att hålla på och tjafsa och bråka om småsaker som inte finns. att störa sig på människor totalt i onödan. det vore falskt att säga att man inte hatar någon för det gör man alltid. säger man att man inte gör det är man förmodligen en sjujäklans lögnare. jag känner bara att det ska bli så skönt att flytta till sthlm lite och träffa massa nya människor, som förhoppningsvis har växt ifrån de här dagisfasonerna. ja det var väl det jag ville ha sagt idag ungefär.


ps. jag vet att många av mina vänner har lämnat mig för att jag varit alldeles för ärlig och sagt rakt ut vad jag tycker, men jag står fast vid det, det är fan så mycket bättre än allt skitsnack bakom ryggen. totalt onödigt. ds.


över och ut.