misery loves company...

jag och pappa kom precis hem från slaktaren. jag luktar skitäckligt.
för ett tag sen var jag och intervjuade en bonde om blåtunga när det höll på att härja här i landet. det var skitskoj jag fick även titta på när de vägde kvigorna och kollade om det var dräktiga.
hur som helst så sitter pappa vid matbordet häromdagen och säger att hans kossa ska gå till slakt snart. tydligen äger min pappa en ko. hade jag inte en aning om.
det visar sig iaf vara så att han känner den här bonden som jag var hos jätteväl och har paxat en kossa för att få så fint kött som möjligt. tydligen är det så då att man ser till att kossan får leva väl och äta mycket och idissla gräs och springa runt i hagen, till skillnad från tex det kött som finns på stormarknader där kossorna oftast inte fått leva så lyckligt och inte äta mycket heller. tydligen har detta jättestor betydelse för hur köttet smakar. fråga inte mig för jag kan inte sånt. men min far gourmetnörden har ju koll.
så idag var vi och hämtade hans kossa styckad och vacuumförpackad. samma kossa som jag var inne hos i hagen i somras utan att veta om att samma kossa senare skulle ligga i min frys.
världen är så liten och cirkeln är sluten. hon hade iaf ett bra liv. hon såg iaf glad ut när jag var där.

det roligaste med den här bonden är att när han ropar på kossorna kommer de springande som små hundar. skitskoj att se. och alla vill bli klappade med. visst är det skumt. är det normalt beteende för en ko? lyckliga verkade de iaf.

nu måste jag packa. kan inte skjuta på det längre nu.