misery loves company...

om jag hade trott på gud så hade jag bett en bön nu.
den hade varit i stil med följande:

allt jag vill är att allt ska gå som planerat. att mina vänner får må bra och att allt går bra för dem.
kanske kan du tänka lite extra på min bästa vän. jag tycker att du har varit lite hård mot henne på sista tiden. och när du ändå är hos henne kan du kanske verkligen visa att jag bryr mig. för jag har svårt för det, jag kan aldrig sätta ord på det. det är det jag är sämst på i hela världen efter matte.
kanske kan du också få människor att inse vissa saker, så som du fått mig att inse en del. kanske inte alla men några iaf. det skulle kännas bra för mig om du ville det. tack.

men nu tror ju inte jag på gud så det blir lite svårt detta. tyvärr.

igår pratade jag och kattis om vilka personer som skulle dyka upp på våra begravningar. jag kom fram till svaret att förmodligen knappt ens första bänkraden i kyrkan skulle fyllas. därför skulle jag vilja ha min begravningsceremoni på en lång strand. för den skulle se tom ut hur många som än dök upp. jag räknar inte med att särskilt många skulle dyka upp. jag har varit ett svin och jag vet det. tyvärr är det sån jag blir när jag är stressad, pressad och inte känner att jag har kontroll över mitt liv. tyvärr. jag kan inte säga mer än så. men jag är trött på att ge, att hela jävla tiden ge och knappt få något tillbaka. det är bara så det är. jag vet inte om det är med rätta jag säger det, men jag säger bara som jag känner. jag kan inte annat än säga att detta kommer direkt ur hjärtat.

going all deep into the night once again.