misery loves company...

även om ångesten smyger sig på allt oftare nuförtiden känner jag att jag nog ändå mår ganska bra. alla har vi våra ups and downs, visst men mina ups brukade vara fler och det fanns nästan inga downs. samtidigt känner jag att jag inte riktigt har rätten att klaga. jag har mer än de flesta har. eller jag har mer än många som faktiskt mår dåligt har. jag ska inte klaga. men ikväll när jag jobbade tänkte jag på det där. jag serverade ikväll och jag fick givetvis servera ett gammalt hångel. alltid lika kul. men jag kunde ändå inte sluta tänka. jag hade kunnat samla ihop alla de där gångerna man känt lite kärlek. eller rättare sagt närhet. och bara klumpat ihop dem och sparat dem i en stor burk och tagit fram vid såna här tillfällen. det är nog inte det att jag vill ha en pojkvän eller så. det är mest det att jag vill ha en stor famn att falla tillbaka i. jag kan ha varit hård mot alltför många, men det rättfärdigar varken deras eller mitt eget beteende. jag tycker fortfarande att det är illa men samtidigt kan jag inte klandra dem. jag är inte säker på att jag inte hade gjort samma sak. förmodligen inte men jag kan aldrig vara helt säker.

så därför säger jag nu godnatt, och förlåt.