misery loves company...

jag har det. jag vet nu! jag vet varför jag inte har någon kille. varför ingen kille ens vågar närma sig mig.
jag har blivit en bitter sur jävla kärring. innan var jag glad och positiv med mycket humor och nästan lite knäpp. jag skulle heller aldrig våga närma mig någon som hade horn i pannan. varför skulle man det liksom? man går ju inte genom de brinnande portarna till helvetet förrän man verkligen måste liksom! alla de killar som någonsin gillat mig måste ha tyckt om mig för min lite konstiga humor och att jag är lite tokig. för de är ju inte så att jag var skitsnygg innan och nu är jag jätte ful. nä såhär har jag alltid sett ut och kommer alltid att göra. folk har ju sagt till mig att jag är lätt att tycka om för att jag är rolig och öppen. men på senaste tiden, eller ja det var en underdrift, under de senaste åren har jag deppat ihop och gått in i mig själv. vänt taggarna utåt och inte varit så hemskt inbjudande överhuvudtaget. lustigt det där. men tur att jag har kommit på det nu då. jag ska gå tillbaka till mitt lättsamma lite roligare jag men dock inte så mycket ytligare. tack för mig!