misery loves company...

jag brukar inte vara bra på att berätta för mina vänner hur jag känner. varken hur jag själv mår eller hur jag känner för dem. jag frågar inte ens ofta hur de mår. jag räknar på något lustigt vänster med att de ska förstå att jag bryr mig bara genom att jag är med dem. det är så min komplexa hjärna fungerar konstigt nog. jag måste bli bättre på att fråga hur de mår och berätta för dem att jag verkligen uppskattar dem. en bra sak med min nya favvo serie greys anatomy är att de säger en del bra saker i den. tex idag

"en positiv sak med att falla fritt är att du ger dina vänner en chans att fånga dig"

hur sjutton ska mina vänner veta om jag behöver hjälp om jag aldrig någonsin säger det eller visar det. och hur ska man veta vilka som är ens vänner om man aldrig testar dem genom att berätta något?! jag är lite kluven nu. hur ska man kunna vara säker på vilka som är ens vänner. det vet man ju inte. jag tror att jag har hittat mina vänner men eftersom människan är egoistisk och endast lever efter principen survival of the fittest kan det ju faktiskt vara så att man en vacker dag får en kniv i ryggen. jag hoppas verkligen inte att jag kommer att behöva uppleva detta.

om jag ska referera till ett av mina gamla inlägg så kan jag tex ta upp frågan om gamla ex. visst man bryr sig kanske inte längre men visst är det ett känsligt kapitel om ens vän helt plötsligt är kär i ens ex. kärleken rår ingen på men för att kunna vara kär i någon måste man ha spenderat en del tid med den och hur känns det om en vän spenderar så mycket tid med ens ex. well well nu har ju detta inte varit något problem för mig än så länge men man kan ju ändå bara hoppas på att det aldrig blir det heller.

nu har jag fått skriva lite igen. otroligt vad mycket man kan förvara i en så liten hjärna som jag ändå har.
tack för mig.