misery loves company...

för längesen trodde jag att jag skulle dö som världens enda oskuld.
jag kände mig lite som han i 40 year old virgin.
men sen kom jag in i ett stim. jag hade flyt ett tag. jorå så atte det var trevligt.
men sen så precis som alltid efter att det gått bra ett tag så måste det ju även gå dåligt ett tag. och varför detta dåliga tag alltid käns tre hundra miljoner gånger längre än vad det egentligen är det vet jag inte.
men hur ska man då lösa den här otroliga bokstavligt talat torkan då?
jo vet ni vad mina vänner. man kan antingen ligga hemma och gråta och inte göra något åt saken.
eller så kan man ta saken i egna händer. fast det ville jag inte. så jag väntade, och grät. fast jag grät inte men det låter bättre om jag säger att jag gjorde det.

men mitt enda egentliga råd till er där ute är att ta första bästa chans som ges.
även om det innebär att du måste lämna din bästa vän alldeles ensam hemma hos din familj halv fem på morgonen när hon är för full och egentligen inte vet var hon är.
(fördelen med folk som är fulla är att de alltsom oftast inte blir arga förrän dagen efter då de nyktrat till. detta brukar ske framåt kvällningen eller möjligen dagen efter det i våra bekantskapskretsar)

den som väntar på nåt gott!